Våra Föräldrar – Vänner eller Fiender?

Alla vi har föräldrar vare sig ifall dom har fortfarande delaktiga i våra liv eller inte så har vi alla föräldrar, föräldrar som har kanske sett oss ta våra första steg, sagt våra första ord m.m. Föräldrar som har gjort sitt bästa för att förbereda oss på livet och som har gjort sitt bästa för att forma oss till dom människorna som dom alltid har velat att vi skulle bli och kanske är idag. Föräldrar som har fått stått ut med oss genom åren och som har sett våra bra dagar och våra dåliga dagar. Dom som har hjälpt oss på deras sätt som vi kanske aldrig har insett och kanske aldrig kommer att inse, dom som har lyssnat på oss när vi har haft något att berätta både bra saker och dåliga saker. Dom som vi kanske alltid kan lita på att dom ställer upp för oss när vi väl behöver dom. Människorna i våra liv som nog vet mer om oss än vad vi själva vet, dom som har lärt oss vad som är rätt och vad som är fel.

Ens egna kött o blod som bara vill en det bästa livet har att erbjuda en, dom som vill att man ska gå den rätta vägen genom livet.  Dom som vill ge en tillräckligt med erfarenhet så att man kan välja vilken väg man vill gå genom livet, erfarenheten som blir grunden till ens val som man gör i våra liv. Dom som bara vill oss vårat bästa men som man kanske inte väljer o lyssna på p.g.a flera anledningar, så varför väljer vi att inte lyssna på våra föräldrar? Är det för att vi tror oss veta vårat egna bästa? Är det för att vi ger efter känslan av frihet från föräldrarnas hårda kedjor? Är det för spänningens skull?  Är det för att vi inte litar på dom? Vad får oss att slå dövörat till vårat egna kött o blod? Vet vi verkligen vad som är det bästa för oss eller missleder vi oss själva genom att tro att vi vet vårat bästa? Kommer vi någonsin uppnå friheten från våra föräldrars kedjor eller är det bara en dröm? Slår man döv örat till för att göra uppror mot dom som gav en liv? Litar man på sina föräldrar eller inbillar man bara sig själv att tilliten mellan dom och sig själv är stabil?

Varför gör vi uppror mot våra föräldrar?  Är det för att vi inte litar på dom? Är det för att vi måste testa hur det är att ta besluten själv och få erfarenhet innan man kliver in i vuxen livet? Gör vi uppror mot våra föräldrar som vuxna? Man blir vuxen enligt svensk lag vid 18-års åldern men kan man verkligen se sig själv som vuxen vid 18-års åldern? Att vara vuxen är enligt många att kunna stå för sina handlingar, leva upp till det man säger, se saker från andra perspektiv men också kunna ta ansvar men om man har alla dessa egenskaper är man då verkligen vuxen? Det är många minderåriga som har dessa egenskaper men ser man dom som vuxna eller ser man dom som ungdomar/barn? Hur kan man veta att man är vuxen utan att lita på den svenska lagen? Kan man veta att man är vuxen utan att ta hjälp av lagen? Är det känsla man har som gör en till vuxen? Är det att man är mer mogen när man är vuxen?

Föräldrarna kanske inte vet det bästa för individen utan dom gör en egen bild av sitt barn utifrån sina egna önskningar och förhoppningar så hur kan man då veta vad som är sitt bästa? Kan vi lita på oss själva? Kan vi lita på våra känslor? Hur kan vi veta vad som är det bästa för oss när vi missleder oss själva? När våra känslor som säger ibland emot sig själva förgiftar våra omdömen? Att vara förälder är inte det lättaste jobbet speciellt inte för ensamföräldrarna som får jobba extra för att vara en bra förebild för sina barn. Att kunna forma en människa till något bra i dagens samhälle är svårare än vad man tror, samhället som säger åt folk hur dom ska se ut, bete sig och klä sig för att bli accepterade m.m.

Våra föräldrar gör sitt bästa för att vara bra förebilder för oss, dom kanske gör det på sitt egna sätt för ingen har lärt dom hur man är en bra förebild, man måste ibland läsa mellan raderna i deras handlingar och ord för att finna det man letar efter. Frågan återstår: Är våra föräldrar våra vänner eller fiender? 

Peace and Love
PublicEnemy88

Sprid Kärlek – Inte Hat

Alla människor på denna jord vill bli älskade, det kan handla om att bli älskad av sin familj, sina polare eller helt enkelt bli älskad av det motsatta könet. Ett sätt att veta att man är acceptabel som person men behövs verkligen den sortens bekräftelse? Det jag menar är att det finns andra sätt o ta reda på att man är acceptabel som människa som t.ex. vi har ju polare som accepterar oss för dom vi är, vi har familjer som accepterar oss för dom vi är. VIsst det är inte samma sorts bekräftelse men det är iaf en bekräftelse att man t.ex. är rolig, ser bra ut m.m. så varför kan vi inte nöja oss med den sortens bekräftelse? Varför måste vi hela tiden sträva efter att få en kärleks bekräftelse av det andra könet? Alla vet att kärlek gör en blind men ändå så strävar/letar vi efter det som om det vore guldet vid slutet av regnbågen.

Öppna era ögon med mig och se hatet som förstör vårat samhälle, hatet som fortsätter o växa medans kärleken vissnar. Hur långt ska det gå innan vi vaknar upp och ser vad det är som händer med vårat samhälle? Vi misshandlar varandra p.g.a. någon sjuk anledning, vi tjafsar med varandra för att många ska hela tiden ha rätt och kan inte erkänna att dom har fel, vi låter våldtäksmän fortsätta förstöra liv, vi låter fortfarande psykiskt sjuka människor komma ut till samhället trots att dom inte är friska, vi låter våra politiker fortsätta missleda folket och låter oss tro att vi är på vägen till Utopia men sanningen är att vi är på väg mot en total förstörelse, vi hugger ner våra träd för att bygga nya varuhus, vi låter teknologin (för ett bekvämare liv) fortsätta styra våra liv, vi låter våra ledare fortsätta ta oskyldigas liv, vi låter blodet från våra bröder o systrar fortsätta rinna ner från våra gator och våra gator förblir röda, när ska det ta slut? Kommer det ta slut när vi börjar uppskatta våra vänner, vår familj och oss själva eller kommer det ta slut när vi börjar älska varandra för dom vi är och oss själva eller är det försent?

Fred är inget annat än ett ord utan mening som aldrig kommer att kunna uppfyllas då vi är alla människor som har olika tankar o åsikter och det är inte fred jag vill medla med denna blogg. Det jag vill medla är att ju mer vi fortsätter o slåss, dricka, droga, hamna i kriminaliteten, blunda för allt ont i vårat samhälle, ju mindre förståelse vi visar för varandra desto mer kommer hatet o växa och tillslut så kommer kärleken att försvinna. Alla är vi lika värda oavsett vilken hudfärg vi har, vilka åsikter vi har, vilken hudfärg man har, hur sin ekonomi ser ut, vad man har för förflutet. Vi har alla rött blod och vi har alla samma känslor ändå ser man mer hat än förståelse i denna kalla värld. När ska folket äntligen vakna upp och se hatet som tar över allt mer i vårat samhälle? När ska vi göra någoting åt detta? När ska vi dra våran gräns? Jag säger såhär gör ditt bästa och ta vara på livet genom o visa uppskattning till dom som betyder något för dig för i denna kalla värld, det kan va genom o kommentera någon bild på bildagboken eller lägga upp en bild på någon som betyder något för dig, det är såna små saker som kommer o uppskattas av den personen och tro mig du kommer o märka det, hatet har tagit över våran varma värld och gjort den kall, det är hatet som har fått människan att fortsätta gå mot sin undergång men frågorna återstår: När ska folket öppna sina ögon o se hatet som fortsätter o sprida sig bland oss? När ska vi sätta ner våran fot och dra våra gränser?

Peace And Love

Frihet – Bara En Dröm?

Frihet är något som alla drömmer om, det kan handla om att få vara fri från sina tankar, sina föräldrar, alla motgångar, sina rädslor eller helt enkelt handla om att bli fri från systemet. Vad än våran frihet handlar om så vill vi ha den och alla drömmer om den. Den dagen då drömmen om den sorts frihet vi vill ha slår in.  En dag då våra liv förändras, en dag då ett nytt kapitel startas i våra liv. En dröm som kanske slår in, en dröm som ger oss hopp och styrka att fortsätta kämpa för det vi vill ha ut av livet.

Men vad är egentligen frihet? Är det att vi får göra dom valen vi vill utan att det får konsekvenser? Är det känslan av frihet som ger ordet ”Frihet” sin innerbörd? Vad är frihet? Frihet finns i flera olika sorter men den sorts frihet som jag tror alla vi har gemensam är nog att va fria från alla motgångar, motgångarna som ger oss erfarenhet och formar oss till dom människorna som vi är idag och till dom människorna vi kommer att bli. Ett stadie i livet som ger oss kanske tillräckligt med erfarenhet och styrka för att lyckas uppfylla våra frihetsdrömmar, en styrka som får en att öppna sina ögon och se lågan brinnandes i slutet av tunneln, erfarenheterna som får oss att se varninglamporna blinka innan negativiteten slår till.

En fullständig frihet är kanske omöjligt att uppnå men samtidigt så finns det små portioner av frihet, det kan handla om att bara kämpa mot alla odds eller att hålla lågan brinnandes m.m. så får man kanske lite mer spelrum och frihet från dom sakerna som står mellan personen och personens frihetsdrömmar. Ju mer man vinner mot hindren mellan sig själv och sin dröm om frihet tillslut så måste man ju ha uppnått en fullständigt frihet, man kanske redan har det men har inte insett det eller så kommer man kanske aldrig kunna uppnå friheten som man drömmer om men sålänge man håller positiviteten och styrkans låga så har man åtminstonde en chans att uppnå drömmarna man har.
Frågan återstår: Är våra drömmar om frihet bara drömmar som aldrig kommer att slås in eller finns det en liten chans att dom kommer att slås in?PublicEnemy88

Peace And Love