En Rastlös Själ Part II

Dom mörka molnen har sakta men säkert börjat ockupera den klarblåa himlen, hon tittar upp mot skyn och allt hon ser är hur dom mörka molnen slukar bit efter bit av den klarblåa himlen.  Hon sluter sina ögon och faller in i hennes tankar, tankarna som har fått oron att växa inom henne.  En oro som har börjat tagit en större plats i hennes liv, hon känner hur regndropparna faller ner på hennes kropp,  hon lutar sitt huvud uppåt mot himlen och blundar. Hon känner hur regndropparna sköljer bort all oro och alla dåliga minnen som har plågat hennes sinne.  En plåga hon har försökt att döda med alkohol, alkoholen som har gett henne mer ångest och dåliga minnen än glädje och fina minnen.

Hon öppnar sina ögon och allt hon ser är hur mörka moln dominerar himlen, hon tittar ner mot barnen som leker glatt i den fallande regnet. Hon börjar tänka tillbaka på sin barndom, en barndom fylld med kärlek som doldes bakom ignoransen som fick henne att börja vandra på fel väg genom livet, en väg som var nära att leda henne till helvetes portar. Hon börjar fundera på hur hon öppnade sina ögon och började se sanningen om hennes liv, ett liv som hon aldrig ville leva men på grund av ignoransen från barndomen kunde hon aldrig gå på stigen som ledde till denna väg. Hon inser att Gud svarade på bönerna, böner hon aldrig trodde någon lyssna på, böner som fick henne att öppna sina ögon och se den nakna sanningen.

Hon tittar ut mot staden som har gett henne så mycket men som har tagit lika mycket från henne. En stad där kärleken och ljuset dominerar på dagen men som förvandlas till ett spel mellan Djävulen och Gud med människor själar som insats.  Hon känner hur glädjen börjar ta över hennes själ och sinne, hennes blick fastnar mot horisonten och allt hon ser genom regndropparna är glädjen, värmen och lyckan hon länge har letat efter. Mörkret börjar falla ner mot staden, hon går in och lägger sig i sängen med ett leende på sina läppar, ett leende fylld med den rena glädjen hon har funnit i staden som hon har förälskat sig i. Hon sluter sina ögon och känner hur hennes rastlösa själ har äntligen funnit ro….

Fred och Kärlek

En ny version

När jag skrev fortsättningen på ”En rastlös Själ” så kände jag att den inte blev så bra som jag ville men jag fortsatte att skriva den.  Texten blev klar och var relativt bra så jag publicerade den men efter ett tag så insåg jag att jag inte kunde bli av med känslan att jag kunde skriva fortsättningen bättre. Så nu har jag skrivit om texten lite och förhoppningsvis kan den leva upp till den första delen. Den nya versionen av ”En Plågad Själ Part II” kommer troligtvis att bli publicerad redan inatt eller förhoppningsvis imorgon.

Eftersom jag är aldrig nöjd med mina texter då dom inte ser ut som jag har tänkt mig så får jag tvivel om dom är bra eller inte.  Tvivel har jag alltid haft men den senaste tiden har dom blivit lite starkare och därmed har jag fokuserat på att få bort dom istället för att finna inspirationen till nya texter. Följden av mitt val blev att jag inte skrev så många texter och då blev tvivlen starkare och därför ber jag er om detta trots att jag tycker det är lite desperat.

Jag undrar om man kan få lite feedback på dom senaste texterna från er läsare?
Man kan antingen skriva en kommentar (skriv om ni vill att kommentaren ska publiceras eller inte) med sin feedback eller skicka ett mejl till thedude_88@hotmail.com

Cecilia du behöver inte ge mig feedback då du redan har gjort det

Tack på förhand
Fred och Kärlek

En Rastlös Själ Part I

Solen går sakta upp vid horisonten,  solskenet som har länge fått hålla sig bakom dom mörkna molnen som dominerade himlen.  Det gröna gräset som var begravt under den vita snön alldeles för länge har äntligen fått komma tillbaka upp till ytan.  Fåglarna har börjat kvittra igen efter en lång tystnad och våren är här.  Hon öppnar sina ögon till solen varma famn och tittar ut mot den upplysta staden.  En stad som har fått henne o känna sig som hemma,  en stad där hon har känt sig trygg och älskad.  En stad som hon aldrig trodde hon skulle finna.  Hon kliver ut till köket och greppar ciggen samt kaffe koppen för att sätta sig ner o andas ut i det efterlängtade solskenet,  hon tittar upp mot den klarblåa himlen och känner hur glädjen kommer upp till ytan igen.  En glädje som länge var en del av illusionen som missledde henne men som nu är en sann glädje,  en illusion som gömde sig bakom dimman som dolde det hon har länge strävat efter.

Hon tittar ner mot staden som har blivit hennes älskare,  en älskare som har tillfredsställt dom flesta av hennes behov.  Behov som hon har länge försökt tillfredsställa med alkohol,  sex och jobb men som hon aldrig lyckades med.  Hon känner hur en sann lycka överväldigar hennes sinne, en lycka hon har endast drömt om.  All sorg,  smärta och ångest känns helt plötsligt mycket lättare att bära på, ångesten som fick henne ur balans,  smärtan som förblindade henne och sorgen som tärde hennes själ.  Hennes själ som länge var i bitar, bitarna som hon har länge försökt att sätta ihop.  En själ som länge stod i lågor och som till slut brann ner. En själ som återuppstod ur askan som fågeln Fenix och nu är hennes själ återfödd.

Hon tittar ner mot husväggarna och börjar tänka på hur mycket glädje,  sorg,  smärta,  lycka det finns i dom,  en tanke som får henne att tänka på alla lyckliga minnen hon har i denna stad, minnen som alltid kommer leva vidare, minnen som får hennes kropp och sinne att fyllas med en ren glädje.  Hon går in för att hämta mer kaffe men stannar upp och känner en obehaglig känsla i hennes kropp.  En känsla hon inte har känt tidigare,  en känsla som får henne ur balans.  En enda känsla som får henne ur balans i några sekunder men som förändrar henne mer än vad hon tror.  En förändring till det bättre eller en förändring till det sämre

Hon går in i badrummet och tittar sig i spegeln i hopp om att finna anledningen till den obehagliga känslan som kom krypandes upp till nacken.  Hon letar förtvivlat efter svaret men allt hon finner är en reflektion av den personen hon en gång var,  en reflektion hon trodde hon hade förnekat och lyckats utrota dess existens.  Hon känner hur hennes smärtsamma minnen kommer tillbaka,  minnen hon trodde hon hade begravt tillsammans med hennes förflutna.  Hon vänder sig om och går ut,  hon tittar återigen upp mot himlen men allt hon ser är mörka moln som har slukat den klarblåa himlen.  Hon ber till Gud om att få ett svar men allt hon finner är tystnad och fler frågor utan svar

Fortsättning följer
Fred och Kärlek

Ordnar verkligen sig allt i slutändan eller är det bara en inbillning?

Alla vi har tänkt någon gång tänkt tanken ”allt kommer att ordna sig”,  en tanke som har gett oss hopp och tröst.  Ett hopp om att det kommer att bli ljusare,  en tröst som omfamnar oss med dess värme och som får oss att tänka positivt.  Positiva tankar som får oss att blicka framåt och korsa broarna vi behöver för att gå vidare i livet.  Livet som kommer att fortsätta vandra framåt oavsett om man vill det eller inte.  Så vad har vi för val?  Att stanna upp i hopp om att vi gör rätt val ifall det inte skulle ordna sig i slutändan eller ta chansen och fortsätta framåt – hoppandes om att det ordnar sig men ordnar allt sig verkligen i slutändan?

Varför får vi tanken att allt inte ordnar sig när vi väl hamnar i en situation där vi får känslan av att det kommer sluta illa?  Är det för att allt pekar på att det kommer sluta illa?  Är det för att vi inte tror att allt kommer ordna sig?  Är det för att vi har tidigare erfarenheter att det kommer sluta illa?  Är det för att vi har bestämt oss att det ska sluta illa?  Vad är det som får oss att tänka tanken ”Detta kommer sluta illa”?  Även om allt pekar på att det kommer sluta illa så behöver det inte göra det,  livet har sina överraskningar och vissa är positiva – andra är negativa.  Om inte allt ordnade sig på något sätt så skulle ingen va där dom är i livet idag så varför dyker tanken ”Det kommer inte ordna sig” upp i våra huvuden när vi innerst inne vet att på något sätt kommer det att ordna sig?

Varför har vi bestämt oss att det kommer sluta illa då?  Är det för att vi innerst inne vill att det ska sluta illa?  Är det för att vi letar efter en lätt utväg och därmed lyssnar vi på dom negativa tankarna som dyker upp i våra huvuden?  Alla vi har gjort misstag, vissa misstag var kanske inte så allvarliga – andra misstag var mer allvarliga.  Oavsett vilken grad ens misstag var så har det ordnat sig på något sätt,  annars skulle ingen vara där vi är idag.  Men har det verkligen ordnat sig för alla?  Vissa människors misstag kostade dom nästan allt så ordnar det verkligen sig för alla eller är det bara en inbillning?  En inbillning som ger oss trösten som värmer oss,  som ger dom positiva tankar liv och som kanske får oss att blicka framåt istället för bakåt.

Alla vi har som sagt gjort våra misstag i livet, vissa var allvarliga – andra inte men i slutändan så var det ändå ett misstag som vi begick.  Än idag så lever vi vidare så allt kanske ordnar sig ändå i slutändan?  Kanske inte på det sätt vi ville att det skulle göra men på något sätt ordnade det sig för oss.  Vi har ju trots allt fortsatt korsa broarna vi har behövt för att gå vidare i livet och kanske genom just det valet vi gjorde så ordnade det sig?  Det kanske inte ordnade sig direkt,  dagen efter, månaden efter eller till och med året efter men någon gång under ens livstid så kommer alla bitar falla på plats och återuppliva friden i ens liv.  Så ordnar verkligen sig allt i slutändan eller är det bara en inbillning?

Fred och Kärlek

En helt ny värld?

Solen går ner vid horizonten och mörkret börjar erövra ljuset,  mörkret som för med sig en helt ny värld men nya verkligheter. Ljuset som visade en värld fylld med kärlek och förståelse har nu blivit uppslukad av mörkret. Ett mörker som visar vägen för den nya världen,  en värld fylld med hat, ignorans och tystnad.  Hatet som fortsätter spilla blodet som rinner ner för gatorna,  ignoransen som hållet hatets låga vid liv, tystnaden som kväver vägledningen och allt som finns kvar är vilsna själar på jakt efter ljuset.

Vilsna själar som blev förförda av mörkrets frestelser,  själar som spelade mot djävulen med sina öden och framtider som insats men som förlorade. Förlorade själar som letar efter en väg ut ur detta brinnande helvete, en väg som leder dom tillbaka till kärleken, ljuset och värmen som dom en gång levde in. En verklighet som är nu ett minne blott, ett minne som fortsätter hålla hoppet vid liv. Ett hopp som misshandlas av sanningens brutala verklighet, en verklighet som var deras rädsla. En rädsla som dom aldrig ville bli sann, en rädsla som har nu blivit deras verklighet och deras liv.

Det är i denna värld där alla själar som samhället förnekar existerar,  det är i denna värld där verkligheterna vi förnekar existerar.  Det är denna värld alla är rädda för att hamna i.  Det är denna värld där hatet regerar, det är i denna värld där alla böner aldrig blir besvarade.  En värld som det en gång fanns kärlek, förståelse,  ljus och värme i har förvandlats till en hatisk,  ignorant,  mörk och kall värld. En värld där moral och respekt har ingen mening. En värld där drömmar krossas till spillror tillsammans med hoppet.  En värld där ondska finns överallt i alla skepnade, en värld som djävulen styr med en järnhand. En värld som Gud har vänt ryggen till.

Fred Och Kärlek

Vad är du egentligen rädd för?

Alla har vi någon sorts rädsla,  det kan handla om att va rädd för ett förhållande,  för att förlora någon,  att öppna sig,  att inte ta vara på chanser man får eller helt enkelt vara rädd för ormar.  Rädslor som håller oss i schack och som styr våra liv,  rädslor som hindrar oss från att göra det vi skulle vilja göra. Rädslor som ger oss hämningar som hindrar oss från att leva livet fullt ut, men hur vet vi ifall vi lever livet fullt ut?  Vet vi att vi lever livet fullt ut när vi inser att våra hämningar är borta? Hur kan vi leva livet fullt ut? Våra hämningar är trots allt en del av våra liv, hämningar som är beviset på våra rädslor. Vad händer om våra rädslor försvinner?  Gör vi då misstag som vi senare ångrar och är det då ångesten kommer?

Vad är vi egentligen rädda för?  Är vi rädda för att själva rädslan då samhället anser att man inte ska va rädd för något?  Är vi rädda för att va rädda för vi tycker det är pinsamt och det är en svaghet att vara rädd för något?  Vad är det som vi människor är egentligen rädda för?  Vi har ju trots allt hämningar för en orsak,  oavsett om vi tycker det är en patetisk orsak eller inte så har vi dom för en orsak.  Det kanske är för att vi ska leva livet fullt ut med hämningar,  det är ju trots allt dom som kanske får oss att inte begå misstag och få ångest för vårat misstag, det är väl trots allt det vi vill uppnå i slutändan? Ett liv utan misstag och ångest?  Så vad är det som driver oss till att uppnå ett liv utan hämningar och rädslor?

Rädslor har människan haft enda sen Gud skapade människan och vi kommer alltid att ha våra rädslor,  det handlar nog om att hantera våra rädslor på det bästa sättet som går. Om vi avslöjar och accepterar våra rädslor,  oavsett vad det är för rädsla så kanske vi kan lättare hantera den och kanske till och med få tillbaka makten över våra liv?  Vi kanske inte får tillbaka all makt men får vi tillbaka lite av makten så är det ändå ett framsteg, ett framsteg som kanske får oss att fortsätta kämpa för att få tillbaka makten över våra liv.  Alla vi har ett val – antingen leva med våra rädslorna har kontrollen över oss eller vi har kontrollen över våra rädslor. Vilket val gör du?

Vi kommer aldrig att bli fria från våra rädslor och våra hämningar,  dom är en del av oss och vi är en del av dom men om vi accepterar att vi har dom rädslorna vi har så kan vi till slut hantera dom på det bästa sättet, och få tillbaka en del av makten och i slutändan så kan vi kanske inte begära mer än så.  Så vad är du egentligen rädd för?

Fred och kärlek

Ett brinnande helvete – sista delen

Solen skiner ner  mot den nerbrutna snön, fåglarna börjar sjunga och hon vaknar upp till ett tecken att våren är på väg. Hon tittar upp mot den klarblå himmel i hopp om att Gud ska ge henne modet att fortsätta trotsa djävulen, modet som har allt för länge varit fasthållen av rädslans armar, hon letar förtvivlat efter ett tecken men allt hon finner är tystnad. Tystnaden som har länge existerat i hennes värld, en tystnad som får hennes hopp att vissna. Hon känner hur tårarna rinner sakta ner från hennes kind, tårarna som bevisar att hennes själ förtärs av rent hat . Hon springer in i badrummet och tvättar sitt ansikte, hon tittar in i spegeln och allt hon ser är djävulen flinande mot henne.

Hon springer mot sitt rum i flykt från djävulens spegelbild, hon lägger sin i sin säng och sluter sina ögon. Hon  låter drömmarna ta henne till en annan värld, en värld där kärlek, hopp och drömmar fortfarande existerar. En värld bortom hennes räckhåll, en värld som endast hennes drömmar kan ta henne till. Hon öppnar sina ögon och ser hur en solstråle lyser ner på boken som ligger bredvid henne. Hon öppnar boken och ser solen lysa på en mening ”Det är du som bestämmer över ditt egna öde”, en mening som har hållit hoppets låga vid liv, en låga som har fortsätt brinna mot alla odds.  Hon inser att det är tecknet som hon letade efter, ett tecken som får henne att finna modet och styrkan som har alltid funnits inom henne, djupt nere i hennes själ.

Hon känner hur djävulen börjar närma sig,  rädslan kommer ännu en gång krypandes upp för nacken. Hon vänder sig om och ser hur han står där med ett leende på han läppar, ett leende som hon har sett allt för många gånger.  Hon känner hur tårarna börjar komma tillbaka upp mot ytan men något hindrar dom och allt djävulen får se är ett leende på hennes läppar. Hon har funnit styrkan och modet att trotsa han som har förstört och styrt hennes liv, hon inser att hon kan använda hans rädsla mot honom. Han känner hur hatet börjar bubbla över och han fortsätter slå men han finner inte tillfredsställelsen som han alltid har gjort tidigare, allt han finner är hån och mod.

Han inser att hans dagar är räknande, hon har hittat hans akilles häl. En svaghet som han har förnekat dess existens, en svaghet som han har försökt begrava djupt inom sig.  Han slutar slå, hatet som en gång styrde hans sinne, själ och kropp har börjat tyna bort och blivit ersatt av rädsla. Hon reser sig upp och ser han i ögonen, hon får ut orden som hon länge har velat få ut. ”Är de det bästa du har?” Han ser hur hans värsta mardröm börjar bli sann, en mardröm han har länge fruktat och nu framför hans ögon börjar den förverkligas. Hon tittar i hans ögon och ser rädslan lysa starkt i hans ögon, rädslan som har gett henne självförtroendet, mod och styrkan att fortsätta håna och kämpa mot ondskan som styrde hennes liv som en marionett docka. Han vänder sig om och ser hur hans fru och dotter står där med rent hat i deras ögon, han ryggar tillbaka och inser att detta krig är förlorat.

Hon tittar mot sin mamma och för första gången på länge får hon se glädje i hennes ögon, en glädje som blev misshandlad av ignoransen.  Hon tittar mot sin lillasyster som för första gången ler med en sanna lycka i hennes ögon, hon inser att hennes nya liv har börjat, ett liv där hoppet, kärleken och drömmarna kommer fortsätta leva mot alla odds. Hon sluter sina ögon och inser att hennes drömvärld har blivit hennes nya verklighet. Hon somnar med ett leende på sina läppar och hennes nya liv har börjat

Fred och Kärlek